Idag kom det andra 1:a priset i lydnadsklass elit på två dagar - kanonbra jobbat av ett superekipage! Jag bugar och bockar och gratulerar till en väldigt fin prestation! GRATTIS till en härlig hund och en jätteduktig förare!

Jag är väldigt stolt över Gimmie's avkommor och deras duktiga och ambitiösa ägare! Det går inte att neka till att hon har fått valpar med väldigt stor kapacitet - men återigen, som jag alltid säger - det blir ingenting av den bästa hund om den inte har en duktig förare! Jag har tävlat mycket med mina hundar genom åren, och vet att allting inte alltid går som på räls - vad som helst kan hända på en tävling och resultatet kanske inte alltid blir vad man förväntade sig. Det är lätt att tappa sugen och tänka att det borde gå bättre, särskilt om man vet att man har en jättebra hund. Men marginalerna i lydnaden är så oerhört små, det kan räcka med en sekunds okoncentration så har man en 0:a istället för den där 10:an på momentet som hunden normalt är toksäker på. Jag tror att det vore vettigt att sänka kraven på sig själv som förare, och inte tycka att det är rena katastrofen om man inte går igenom programmet med 9:or och 10:or på alla moment. Visst, det ska vara det man strävar efter, men jag tror man måste se det lite realistiskt också, och inse att vi har med djur att göra. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, att peta i momenten i det oändliga gör oftast att man aldrig blir nöjd - så tror jag det är för de flesta - och hur kul är det då att träna hund? Även om man har tränat ett moment till perfektion, så kan hunden ändå göra fel någon enstaka gång, av den enkla anledningen att det är en hund och ingen maskin - och om det händer på en tävling, ska man gräva ner sig då? Nej, självklart inte! Även de bästa misslyckas faktiskt ibland, "you win some, you lose some" så är det bara.

Vi jämför oss med de som är duktigast, och det är väl bra i viss mån - men det gör också att man kan känna sig ganska usel som förare och tänka att man borde vara lika bra. Men i de flesta fall är det så att de som är mest framgångsrika har väldigt lång erfarenhet, och vissa jobbar t o m som instruktörer och gör inget annat än tränar hund - det är lätt att glömma!

Jag har själv varit nere i det här självdestruktiva träsket och tyckt att jag har varit sämst av de sämsta, men jag jobbar hela tiden med att försöka hålla mig ifrån de här negativa tankarna. Jag tänker hela tiden på varför jag tränar hund, och det är ju för att jag tycker att samarbetet mellan mig och hunden är så givande och roligt! Om vi sedan inte får högsta poäng på varje moment på en tävling, so what? Jag tänker också på att jag, när jag pratar om mina valpars framgångar, ständigt framhåller att det är ett ekipage det handlar om - en hund kan inte ensam gå ut på en tävlingplan och utföra stordåd, det ska till ett bra samarbete med föraren också. Mina fem lydnadschampions hade ju inte heller kunnat göra det på egen hand, om jag ska vara ärlig;-) Så riktigt så usel som jag tror att jag är ibland, det är jag nog inte, försöker jag intala mig.

Det är lätt att säga till någon att han/hon har en fantastisk hund, men jag tycker att man inte ska glömma att framhålla att det är hund och förare som är bra! Att ständigt få höra vilken kapacitet hunden har, det kan faktiskt göra att man får prestationsångest, man känner att man bara måste göra toppresultat eftersom man har en kanonhund! Jag vill inte att mina valpköpare ska känna så, jag vet att alla gör det de kan efter sin förmåga, och jag tycker att de gör det förbaskat bra;-) Valparna i Gimmie's MJ-kull t ex, de är ju bara 2 år och 2 månader gamla, och de fem som har tävlat har gjort jättefina resultat, och det är bara att gratulera alla duktiga och ambitiösa förare! Det enda jag kan bli besviken på, det är de som har sagt att de ska tävla, och sedan inte gör det - det gäller dock bara en hund (MJ's Speed Demon) i just den kullen och ett par i Double-kullen. Alla ägarna till Gimmie's valpar som verkligen ger sig ut på tävlingsbanorna gör det väldigt, väldigt bra, och jag kunde inte vara nöjdare!

---

Tillägg: Jag känner att jag kanske måste komma med en förklaring till min utläggning här ovan;-) Det är så att jag har läst på ett antal bloggar nyligen att jätteduktiga förare är på väg att tappa sugen, antingen för att tävlingsresultaten inte blivit vad de hoppades på eller att de tycker att de inte kommer någon vart i träningen. Det handlar så gott som alltid om ganska orutinerade men extremt ambitiösa förare, dvs sådana som jämför sig med landets toppekipage som har exakt precision i alla moment. Men man får nog tänka till lite, tror jag - hur många tror ni har börjat på toppen? Man kanske kan ha ett drömmål om att gå på enbart 9:or och 10:or, men också ett mer realistiskt mål? Själv försöker jag tänka att varje tävling är en ny erfarenhet, och att jag ska försöka lotsa min hund genom programmet så lugnt och metodiskt som möjligt, och om resultatet blir bra är det såklart jättekul! Kanske vi bara skaffar oss mer tävlingsrutin, men det är ju också värt något - och så länge samarbetet och känslan mellan mig och min hund är bra, då kan det inte bli fel!