... har det inte skrivits så mycket om här i bloggen, men nu har hon fått mig att tappa hakan både igår och idag, så nu får jag nog skriva lite i alla fall! Lova (Khemosabi MJ's Billie Jean) bor hos min dotter och mina barnbarn och fungerar i stort sett som familjehund. Tanken var att jag skulle träna med henne, men fram till nu har det ärligt talat inte blivit mycket gjort - dels för att jag har haft fullt upp, men också för att Lova och jag faktiskt inte riktigt har varit på samma våglängd.

Lova har många goda kvalitéer, bl a har hon ett helt fruktansvärt tempo, sanslöst snabba reaktioner och är enormt lyhörd och lättlärd. Men hon är också väldigt signalkänslig och ganska förarvek, vilket inte passar mig som förare särskilt bra, jag har alltid haft lite svårt att passa ihop med den typen av hundar. Speed och Lova är på många sätt väldigt lika, och jag ska villigt erkänna att jag upplever att Speed inte är den lättaste hunden för mig att träna med.

Både Speed och Lova har mognat sent, och det är väl först nu som jag tycker att det fungerar att träna lydnad med Speed - det går stadigt framåt, men jag tar det i hans takt. Det är möjligt att han inte blir en hund som passar för mig att satsa på tävling med, och skulle det blir så, då beror nog inte så mycket på honom som på mig. Jag har ju haft förmånen att ha helt fantastiska hundar, som faktiskt inte krävt så mycket av mig som förare - mina fem lydnadschampions till trots, så måste jag erkänna att jag faktiskt inte är särskilt duktig på att träna hundar. Jag skulle nog vilja säga att de flesta av dem har blivit lydnadschampions trots mig och inte tack vare mig. Jag är bortskämd med bra hundar som bara har funkat av sig själva, utan att jag har behövt lägga ner särskilt mycket tankemöda på träningen - med Speed är det en annan femma och vi får helt enkelt se om det blir en tävlingshund av honom eller inte. Blir det inte det, så är det inget jag sörjer över - han har så många andra kvalitéer som gör honom till en fantastisk hund som jag älskar väldigt mycket! Det är möjligt att lydnadsträning med tävlingsmålsättning inte riktigt är hans grej, och då blir det jaktträningen vi satsar mer på istället.

Som sagt, Speed och Lova har många likheter; bl a det höga tempot, signalkänsligheten och lyhördheten. Den största skillnaden dem emellan är att Lova har ett bättre självförtroende och lite mer självständighet - just de egenskaperna som jag tycker Speed kunde ha mer av. Det här är något som jag faktiskt fått upp ögonen för den senaste tiden, för Lova har varit väldigt valpig i sitt sätt väldigt länge och i mina ögon varit ganska svårbedömd. Nu när hon är 18 månader och har löpt två gånger ser jag att hon börjar att mogna och stabilisera sig. Lova är helt otränad när det gäller lydnad, för jag är av den åsikten att jag hellre låter bli att träna, än tränar och ställer till det för oss. Lova har haft en tendens att mest snurra kring benen på mig, och sån't tycker jag bara är jobbigt - då blir jag frustrerad och hon blir naturligvis ännu snurrigare. Så jag har kört med "feglir" och bara struntat i allt vad träning heter - eller om man vill uttrycka det lite snällare; väntat på att hon ska mogna. Och som sagt, nu har något hänt och hon har blivit stabilare bara av sig självt, och nu känner jag mig sugen att börja med lydnadsträningen så smått. Igår fick hon följa med till klubben för första gången, och jag blev glatt överraskad över hennes attityd - det där med lydnadsträning var inte alls så tokigt, tyckte hon;-) Vi har såklart pysslat lite hemma på promenaderna, men en lydnadsplan hade hon faktiskt inte sett förut! Nu ligger fokus på att få henne att bli träningsvan, dvs att hon ska tycka att våra små träningspass är bland det roligaste som finns - och det såg jag en hel del av redan igår! Rent träningmässigt kommer mycket fokus att ligga på att ta det lugnt, det här är nämligen en mycket het tjej och "explosiv" är bara förnamnet;-)) Jag ska filma henne någon dag, så förstår ni vad jag menar!

Idag överraskade hon mig igen när jag hade med mig en dummy som jag kastade några markeringar med, både i lätt och lite knepigare terräng. Man ska veta att hon egentligen inte är tränad på det här heller, även om Martina har lärt henne att komma med grejer och att söka lite som stimulans (bra jobbat av Martina, som inte tränat hund alls förut!) men någon regelrätt apporteringsträning med dummies har det inte blivit. Döm om min förvåning när hon sitter kvar som gjuten när jag går ut och kastar dummyn, väntar tills jag kommer tillbaka, väntar blickstilla på kommando, störtar iväg som en jäkla torped, greppar dummyn i farten, gör en klockren ingång och sitter vid min sida inom några sekunder - med dummyn i ett stadigt grepp och med full kontakt med mig... ja, vad säger man;-)) Hahaha... ja, jag var ju tvungen att testa ett par gånger till, i svårare terräng där hon fick söka efter dummyn - och jäklar i min lilla låda vad den tjejen kan använda sin näsa!! Samma supersnabba upptag och klockrena ingång igen, precis som hon aldrig gjort annat... å, vad sån't här är underbart att se! Jag blir så lycklig och den känslan återspeglar sig ju förstås direkt i hunden, Lova har helt plötsligt en helt fantastisk attityd! Jag som har suckat många gånger och tyckt att det mest har varit en massa flams med den här hunden, får nog ta och revidera den åsikten - nu visar hon ju helt plötsligt något som börjar likna "stjärnstatus"... härligt är det i alla fall att se att man aldrig ska säga aldrig, och att egenskaperna helt klart finns där!