Stort Grattis till alla mina superduktiga MJ-valpar på 2-årsdagen!! Gissa om jag är stolt över vad dessa unga hundar har åstadkommit tillsammans med sina fantastiska ägare - att hundarna har kapacitet är det väl ingen tvekan om, men utan ambitiösa ägare blir det ju ingenting av dem!

*Khemosabi MJ's Smooth Criminal debuterar i elitklass lydnad kommande helg (vi håller tummarna för Eva-Liz och Solan!)

*Khemosabi MJ's Keep The Faith ingår i lydnadslandslagets talangtrupp, har 2:a pris i klass 3

*Khemosabi MJ's Beat It har 3*1:a pris (LP1) i lydnadsklass 1 och är uppflyttad till klass 2

*Khemosabi MJ's Another Part Of Me är uppflyttad till lydnadsklass 3

*Khemosabi MJ's Thriller är uppflyttad till lydnadsklass 2

Vilket gäng! Jag minns så väl den här dagen för två år sedan, så gott som hela kullen var tingad innan den föddes och spänningen var olidlig;-)) Valparna var helt ljuvliga och de 8 veckorna gick alldeles för fort - tyckte vi alltså, inte valpköparna!

Nu önskar jag alla en riktigt härlig födelsedag och stort Lycka till i framtiden!

Idag filmade jag när Lova och jag tränade fritt följ, och först tänkte jag inte visa den här filmen, eftersom det verkligen inte handlar om något "perfekt" utförande - men sedan ändrade jag mig. Det brukar ju vara så när jag visar film, att det är attityden jag vill visa och inte perfekt utförda moment. När det gäller Lova, så ser jag henne - förutom som en go och mysig hund, såklart - som ett litet "projekt", och jag tänker att det kanske finns andra som kan vara intresserade av att se hur en helt "grön" hund utvecklas. Lova är ju total nybörjare när det gäller lydnadsträning och fram till nu har vi enbart fokuserat på samarbete och attityd, och det tycker jag faktiskt att vi börjar få till - hon har förstått att våra små korta träningspass innebär att hon ska fokusera på det vi gör, och inte bry sig om något annat. Den här hunden är väldigt, väldigt het och har en fruktansvärt snabb reaktionsförmåga, och jag kan tala om att hon kräver sin förare. Om jag gör rätt eller fel med henne, och om hon någonsin blir en lydnadshund, det vet jag inte, men nu tycker jag ändå att det känns så pass bra att jag har fått ordentlig motivation att träna! För mig är känslan oerhört viktig, mycket viktigare än själva utförandet av momenten - och jag är fullt medveten om att det säkert blir en del "fort och fel" med Lova... men skit samma, bara vi har kul!

Nu har vi hållit på med lite positionsträning i ett par veckor, och det med myrsteg, väldigt korta pass och bara några steg i taget. Idag var bara andra gången vi provade med lite längre sträckor, häromdagen gick hon väldigt stabilt och fint och det var ju synd att jag inte filmade då;-) Den här hunden behöver få göra av med den värsta energin innan man tränar, och då hade vi gått i skogen innan och hon och Piller hade rejsat som galningar. Idag hade vi bara gått i backen och rastat, och som synes var tjejen i gasen så det räckte och blev över!

Jag går medvetet sakta och därför sätter hon sig ofta, men jag bryr mig inte om det nu, för det kommer hon inte att göra när jag ökar tempot sedan. Just nu fokuserar jag på att hon ska hålla ögonkontakt och hålla sig nära mig, och det gör hon inte i nuläget om jag går fortare. Jag vill att hon ska förstå vad som är rätt, och om jag ökar tempot flaxar hon iväg och tappar positionen helt och hållet, och då har vi ju missat själva poängen med träningen.

Jag belönar då jag tycker att hon har fin kontakt och medvetet rättar till sin position och håller sig nära mig, visst blir det en del luft emellan oss då och då, men jag tror hon börjar förstå vad det går ut på. Jag vill försöka undvika att hon går för långt ifrån mig i sidled, eftersom jag har haft problem med det tidigare, med andra heta hundar. I nuläget medför det dock att jag ibland nästan snubblar på Lova, hon ju fortfarande lite flaxig än så länge, särskilt om hon inte har fått göra av med någon energi innan. Jag får komma ihåg att detta bara är det 3:e "riktiga" träningspasset för oss i år, och vi håller fortfarande på att "vänja oss" vid varandra träningsmässigt (hon är ju faktiskt inte ens min hund) och jobbar på att få till ett bra samarbete. Något som hon har, och som tyvärr inte kom med på filmen, är riktigt fina stegförflyttningar, både i sidled och bakåt!

Den här hunden behöver inte peppas på något sätt, som synes;-) Tvärtom, så handlar allt om att få till en lugn, men ändå positiv, sinnesstämning hos henne. Därför belönar jag ofta, med lugn röst och godis (vanliga foderkulor). Boll använder jag än så länge bara som störning under sittande och platsliggande - jag kastar, går och hämtar själv, och ibland får hon hämta. Så, här är filmen - med ett något kaotiskt slut, kameran flög all världens väg, den hade hon siktat in sig på redan ifrån början;-))

Som sagt, så hade jag inte tänkt visa den här filmen för någon, jag filmade bara för att jag själv skulle få se hur hon egentligen ser ut när vi tränar, och nu är jag glad åt att se att svansen går hela tiden:-) Hehe, det ska bli intressant att se om det går att få till ett bra fritt följ med det här yrvädret!!

Idag har ännu en av Gimmie's avkommor ur MJ-kullen lydnadsdebuterat - nämligen norska Khemosabi MJ's Thriller, som gjorde det med den äran - 182 poäng, 1:a pris och uppflyttning till klass 2! Stort Grattis till Kristin och Thriller, som gjorde det så bra trots massor av störningar - trång inomhushall med valputställning, agility, rallylydnad och lydnadsprov. Kristin berättar att Thriller var väldigt okoncentrerad under linförigheten pga störningarna, men jobbade upp sig och gick bättre och bättre under programmets gång. Det bådar gott inför klass 2, det;-)

Härligt att 5 av 7 valpar i MJ-kullen nu är lydnadsmeriterade, vilka duktiga valpköpare jag har!!  Jag kan tala om att Lova och jag börjar få till det också - oj, vad duktig hon har varit den senaste tiden!  Vi börjar få ett riktigt härligt samarbete hon och jag!

Här har vi duktiga Thriller i närbild...

Och så har lilla norska Supra (7,5 mån) varit på utställning och fått fin kritik!

" M.stor, utm.type, godt hode. Korr, ører og øyne. God kr, og rygg. Korr kryss og hale, god u.linje God benst og vinkel. God pels og farge. Hærlig gemytt."

Kul med så fin kritik på en hund som inte är ämnad för utställning;-)) Grattis till fina Supra och matte Elisabeth!!

Det är nog bäst att jag ser till att den är det, så den inte biter matte sen;-)

Hehe  (Hade någon av de andra gjort sådär, då hade jag nog fått en hjärnblödning!)

Soleil & Lova

Roliga nyheter har nått mig; Sussie och Vinna har varit och gjort FART-test (Fågelhundens Arbetstest, där man testar nedärvda beteenden) på Sörmlands Hundskola. Vinna fick väldigt fina lovord för sina egenskaper och Sussie har nu blivit taggad att börja med jaktträning och dessutom kommit i kontakt med folk som hon kan träna tillsammans med - jättekul, tycker jag!! Dessutom har Alma och Lipp kommit med i en jaktkurs som börjar i slutet av mars, där även Staffan & Vispen och Anna-Lena & Foppa ska gå - vad kul för dem att komma med i samma kurs! Jag önskar alla lycka till!!

Jag skrev ju om signalkänsliga hundar senast, och att några av avkommorna efter Gimmie och Diego fick lite för mycket av den varan - och såvitt jag vet är Speed den som är känsligast i första kullen. Han är väldigt mjuk, oerhört samarbetsvillig och tveklöst den som är "lydigast" av alla mina hundar, och därmed också den som är lättast att ha. Han lyssnar på minsta lilla pip man ger ifrån sig, och skulle aldrig någonsin få för sig att göra något han inte fått tillåtelse att göra. Det här innebär också att han är ganska osjälvständig och "förarvek", och han är därmed inte riktigt lik mina andra hundar i sättet. Mjuka och lyhörda är de andra också, men inte förarveka. Speed har väldigt mycket fart, snabba reaktioner och stor arbetslust precis som alla de andra, men det har hela tiden funnits en slags tveksamhet i honom - eller osäkerhet kanske är ett rättare ord. Det här har ställt till det lite för oss i lydnadsträningen, och jag har inte känt någon motivation att satsa på honom just i den grenen. Vi tränar förstås lite då och då, men numera blir det mer jaktträning än lydnadsträning för honom.

Jag som person är också ganska "signalkänslig", det är bl a den egenskapen som gör att jag har lätt att "läsa hund" och t ex välja ut rätt hanhundar till mina tikar och placera valparna hos rätt precis köpare - men det är också den som gör att jag ibland överanalyserar vissa saker - så det är en egenskap som kan vara jättebra och samtidigt kan ställa till problem då och då. När det gäller Speed, så har jag varit ganska klar över hur han fungerar och ser på omvärlden, och självklart har jag alltid agerat lugnt och tryggt inför honom - men under lydnadsträningen har vi inte riktigt fått till det, den rätta känslan har inte funnits där. Jag har alltid handskats med honom på precis samma sätt som med de andra hundarna, med den skillnaden att jag inte har ställt så stora krav på honom. Men annars har min attityd varit densamma, jag har haft samma rörelsemönster och röstläge som när jag har tränat med de andra. Kroppsspråket har väl varit ganska normalt, inte extremt åt något håll, och jag har haft mjuka kommandon och ett glatt och positivt röstläge precis som vanligt, och jag har inte fattat varför han ändå utstrålat osäkerhet.

Ikväll fick jag mig en aha-upplevelse som heter duga, när vi körde fritt följ och lite annat - det var nämligen så att jag plötsligt fick för mig att röra mig på ett helt annat sätt än jag brukar. Jag rätade upp mig, svängde ordentligt med armarna och stolpade på med bestämda, kaxiga kliv - det såg säkert inte klokt ut, men helt plötsligt hade jag en helt annan hund vid min sida!! Det här tyckte han var superkul, och all tveksamhet var som bortblåst!! Självklart är det här någonting som jag vet, att min attityd och mitt kroppsspråk påverkar hunden - men jag tänkte inte på att jag skulle ha en extremt kaxig attityd, jag anade inte att just det skulle göra så stor skillnad på honom. Det var t o m så att han funkade bättre med lite "barskare" kommandon och beröm med ganska "hårda" klappar - dvs inte mjuka smekningar och det där "duktig kille" i ljust röstläge, utan ett tuffare beröm, helt enkelt. Kamplek har vi ju provat och använder oss rätt mycket av numera - i början ville han ju bara ge kampgrejen till mig, men det dröjde inte länge innan han började kampa som ett lejon och låta som ett också;-) Summan av kardemumman; nu inser jag att han har feltolkat mitt normala kroppsspråk, och han har därför blivit osäker på mig - så en tuffare och kaxigare attityd ifrån min sida kanske är lösningen, även om det låter helt sjukt på en sådan förarvek och signalkänslig hund som Speed! Nu ligger det inte riktigt för mig att ha ett sådant burdust kroppsspråk när jag tränar med mina hundar, men jag ska iallafall försöka och se vart det leder. Det är förstås inte säkert att det blir en lydnadshund av honom ändå, ska man tävla måste man ju satsa på det och jag har andra hundar som har mer fallenhet för just lydnaden än honom. Han kan det mesta i klass 1 och 2, så med lite gruppträning skulle jag kunna starta honom ganska snart, men det krävs tid, ork och motivation ifrån min sida också. Förr om åren hade jag alltid minst tre hundar igång i olika lydnadsklasser samtidigt - men jag är ingen ungdom längre;-)

... är uppenbarligen något som inte bara är i tankarna hos mig, utan även hos några av valpköparna. Jag pratade senast igår om det med Joy's matte Jessica, och idag har Alma skrivit om det i sin blogg, i ett jättefint inlägg om hennes Lipp: http://almashundar.wordpress.com/2012/03/01/vad-ar-du-for-mirakel-snorpan/

Jag är ju van vid den här typen av hundar och kontrasternas mästare har jag ju här hemma, nämligen Gimmie, och hennes egenskaper har uppenbarligen gått i arv! Trots att jag är van vid en enorm av- och påknapp fascineras jag ständigt av den här lilla krutdurken...

... nämligen Lova. Ni som läser bloggen har ju sett filmer av syskonen, bl a norska Solan, som är väldigt het. Lägg på 10 gånger till, så har ni Lova - men det lustiga med henne, är att hon är så lugn! När Martina har med henne någonstans eller får besök hemma, får hon ständigt frågan om Lova alltid är så lugn som hon är just då. Eh... nä, blir svaret;-)) Det här är en hund som kan växla mellan passivitet och explosivitet på en hundradels sekund, och är det aktivitet som är på agendan - ja, då jädrar i min lilla låda är det det!

Lova och jag lydnadstränar med myrsteg - bokstavligen, eftersom vi i huvudsak fokuserar på position. Men vi tränar lite annat också, och jag häpnar ständigt över att när hon ska vara stilla, då är hon absolut blickstilla tills hon får lov att göra något annat - då är det som att skjuta av en missil;-) Det är alltså inget flamsande eller pipande eller något annat stressigt beteende, utan hon är helt stilla och knäpptyst i passivitet. Igår tränade vi en stund, och då blev "mormor" (alltså jag) helt lyrisk - jag har ju en förmåga att bli det när det känns sådär jäkla bra:-)

Det ska sägas att det inte alltid har varit så här bra mellan Lova och mig, det första året var faktiskt lite knepigt. Då var hon väldigt valpig och ganska flamsig, och allt gick så fort så det oftast blev fel innan det hann bli rätt - och jag blev frustrerad, vilket hon såklart kände, signalkänslig som hon är. Jag tyckte ärligt talat att hon var ganska hopplös och hade ingen större lust att träna , så jag lät helt enkelt bli. Jag har varit bortskämd med hundar som mognat tidigt, och "bara funkat" från tidig valpålder när det gäller träning - men så var det inte med Lova, hon behövde den här tiden att mogna och "landa". Nu är vår relation mycket bättre, och jag tror att hon med rätt träning kan bli en kanonhund, precis som sina syskon. Förutsättningarna har hon absolut, så det hänger på mig om det ska bli nå't av henne;-) Det är inte ofta jag kan säga att jag är glad att jag hade fel, men när det gäller Lova så är jag det!

Av- och påknappen är ju någonting som man som uppfödare eftersträvar, man vill ha hundar som sparar på energin tills den behövs, och en riktigt bra hund har detta med sig i bagaget. Gimmie har det tveklöst, och det har Diego också  även om han är väldigt het - det var därför jag valde honom. Lite för mycket signalkänslighet tycker jag ändå att det blev i den kombinationen, men det visade sig inte så mycket i den första kullen, som i den andra. Gimmie's kull med Filur ser så här långt ut att bli precis som jag ville och förväntade mig; lättlärda, balanserade hundar med stor förmåga att fokusera på sin uppgift - inte heta på samma sätt som flera av Gimmie's tidigare valpar, utan mer med tassarna på jorden. Visst är det kul med hundar som är "lite på gränsen" som Lova och hennes syskon - men de kräver också sina förare! Det här måste jag naturligtvis tänka på om/när det blir aktuellt med avel på Lova, och där har jag redan till 99% utsett partner, en hanhund som jag har velat använda länge och som jag tror kommer att passa henne mycket bra. Han har haft några kullar och har visat sig lämna väldigt bra avkommor, särskilt när det gäller ledstatus och arbetsförmåga - och dessutom har han lämnat oerhört glada avkommor som även är starka socialt, och det är väldigt viktigt för mig. Men den parningen är inget som ska ske nu, den ligger i framtiden... men drömma, det kan man ju få göra;-) Innan dess ska jag bestämma om Gimmie ska ha en sista kull eller inte, och det blir i så fall någon gång i höst. Även där är hanhund så gott som bestämd, det blir en kanonkombination för den tävlingsintresserade, om den blir av... jag hoppas ju det;-)