Jag skrev ju om signalkänsliga hundar senast, och att några av avkommorna efter Gimmie och Diego fick lite för mycket av den varan - och såvitt jag vet är Speed den som är känsligast i första kullen. Han är väldigt mjuk, oerhört samarbetsvillig och tveklöst den som är "lydigast" av alla mina hundar, och därmed också den som är lättast att ha. Han lyssnar på minsta lilla pip man ger ifrån sig, och skulle aldrig någonsin få för sig att göra något han inte fått tillåtelse att göra. Det här innebär också att han är ganska osjälvständig och "förarvek", och han är därmed inte riktigt lik mina andra hundar i sättet. Mjuka och lyhörda är de andra också, men inte förarveka. Speed har väldigt mycket fart, snabba reaktioner och stor arbetslust precis som alla de andra, men det har hela tiden funnits en slags tveksamhet i honom - eller osäkerhet kanske är ett rättare ord. Det här har ställt till det lite för oss i lydnadsträningen, och jag har inte känt någon motivation att satsa på honom just i den grenen. Vi tränar förstås lite då och då, men numera blir det mer jaktträning än lydnadsträning för honom.

Jag som person är också ganska "signalkänslig", det är bl a den egenskapen som gör att jag har lätt att "läsa hund" och t ex välja ut rätt hanhundar till mina tikar och placera valparna hos rätt precis köpare - men det är också den som gör att jag ibland överanalyserar vissa saker - så det är en egenskap som kan vara jättebra och samtidigt kan ställa till problem då och då. När det gäller Speed, så har jag varit ganska klar över hur han fungerar och ser på omvärlden, och självklart har jag alltid agerat lugnt och tryggt inför honom - men under lydnadsträningen har vi inte riktigt fått till det, den rätta känslan har inte funnits där. Jag har alltid handskats med honom på precis samma sätt som med de andra hundarna, med den skillnaden att jag inte har ställt så stora krav på honom. Men annars har min attityd varit densamma, jag har haft samma rörelsemönster och röstläge som när jag har tränat med de andra. Kroppsspråket har väl varit ganska normalt, inte extremt åt något håll, och jag har haft mjuka kommandon och ett glatt och positivt röstläge precis som vanligt, och jag har inte fattat varför han ändå utstrålat osäkerhet.

Ikväll fick jag mig en aha-upplevelse som heter duga, när vi körde fritt följ och lite annat - det var nämligen så att jag plötsligt fick för mig att röra mig på ett helt annat sätt än jag brukar. Jag rätade upp mig, svängde ordentligt med armarna och stolpade på med bestämda, kaxiga kliv - det såg säkert inte klokt ut, men helt plötsligt hade jag en helt annan hund vid min sida!! Det här tyckte han var superkul, och all tveksamhet var som bortblåst!! Självklart är det här någonting som jag vet, att min attityd och mitt kroppsspråk påverkar hunden - men jag tänkte inte på att jag skulle ha en extremt kaxig attityd, jag anade inte att just det skulle göra så stor skillnad på honom. Det var t o m så att han funkade bättre med lite "barskare" kommandon och beröm med ganska "hårda" klappar - dvs inte mjuka smekningar och det där "duktig kille" i ljust röstläge, utan ett tuffare beröm, helt enkelt. Kamplek har vi ju provat och använder oss rätt mycket av numera - i början ville han ju bara ge kampgrejen till mig, men det dröjde inte länge innan han började kampa som ett lejon och låta som ett också;-) Summan av kardemumman; nu inser jag att han har feltolkat mitt normala kroppsspråk, och han har därför blivit osäker på mig - så en tuffare och kaxigare attityd ifrån min sida kanske är lösningen, även om det låter helt sjukt på en sådan förarvek och signalkänslig hund som Speed! Nu ligger det inte riktigt för mig att ha ett sådant burdust kroppsspråk när jag tränar med mina hundar, men jag ska iallafall försöka och se vart det leder. Det är förstås inte säkert att det blir en lydnadshund av honom ändå, ska man tävla måste man ju satsa på det och jag har andra hundar som har mer fallenhet för just lydnaden än honom. Han kan det mesta i klass 1 och 2, så med lite gruppträning skulle jag kunna starta honom ganska snart, men det krävs tid, ork och motivation ifrån min sida också. Förr om åren hade jag alltid minst tre hundar igång i olika lydnadsklasser samtidigt - men jag är ingen ungdom längre;-)