Foppa växer så det knakar och väger nu hela 21 kg, men smärt och smidig är han, som synes! Han och Anna-Karin ska tillsammans med Staffan och Vispen börja på en grundkurs i apportering - väldigt kul tycker jag, som gärna ser att fler av mina valpköpare provar på jaktträning, det är både roligt och nyttigt för både hund och förare och det är en väldigt speciell känsla att se en jaktgolden jobba med det den är gjord för!

Anna-Karin berättar att allt flyter på som det ska med Foppa:

"Vi tränar på lite av varje. Uppletande i skogen (tack och lov för en nästan snöfri vinter). Avlämnande, inkallning med visselpipa och stadga inför kursen i apportering. Samt grunder i lydnaden. Jag har inte bråttom utan vill att han skall vara trygg i olika delar innan vi går vidare. Han vill såååå otroligt mycket. Slår nästan knut på sig själv i sin iver. Vi kör även klicker vilket han svarat bra på.

Haha - ja, jag kan tänka mig att Foppa gör skäl för sitt namn, Khemosabi Prepare for Action;-))

Tusen tack till Anna-Karin för gulliganbilderna:-)

Angående apportering, så vill jag ge några tips till er som vill prova på eller satsa på jakttäning - det finns nämligen några aspekter som är viktigare än andra. Det första jag tänker på är förstås själva apporteringen - funkar inte den, ja då kan man glömma jaktträningen, för hur kul är det att stå där med en hund som inte kommer in med apporterna? Samma sak gäller förstås även under uppletande, om man kör bruks. Jag skrev om det här i min valpträning för många år sedan, men det tål att nämnas igen - apportering innebär inte att hunden bär på saker eller med lite tur kommer halvvägs in och släpper apporten flera meter ifrån föraren. Jag vill att alla ska tänka så här: APPORTERING = AVLÄMNING - för utan avlämning är det nämligen ingen apportering. Därför måste man, redan när valpen är liten, lära den vad apportering innebär, och det är att lämna av i handen. Om ni tittar på mina apporteringsfilmer märker ni att jag är alldeles tyst ända tills hunden lämnar av apporten, då först berömmer jag. Man ska nämligen aldrig, aldrig berömma ingångarna - gör man det, då får man snart en hund som tappar tempo och börjar krångla med apporten. Det här har jag sett otaliga exempel på, och egentligen är det ganska självklart, hunden tror nämligen att uppgiften är färdig när den får beröm - och apporteringen är ju inte klar förrän hunden har lämnat av. Det här synsättet på apporteringen har jag faktiskt inte hört ifrån någon annan, det är något jag har kommit fram till själv. Även jag gjorde misstaget i början att hålla på och berömma ingångarna, för det sa ju instruktörerna att man skulle göra. Men så fick jag också hundar som inte alltid hade självklara ingångar med apporterna. Men de senaste 15 åren har alla mina hundar haft samma snygga ingångar och avlämningar, och det beror just på att jag har lärt mig att hålla tyst under inlevereringarna. Så tänk på det här, alla ni som tänker jaktträna och/eller köra bruks med era hundar - håll truten;-))

En annan sak som ni kan tänka på när ni börjar apportera dummies med era valpar, är att inte göra det för enkelt. Att stå och kasta en dummy på en gräsmatta är att utmana ödet, skulle jag vilja säga;-) De här hundarna, även valparna, funkar bäst om de får en utmaning och får anstränga sig lite för att hitta sina apporter. Därför kastar man, eller går ut och lägger, dummies i lite krångligare terräng - gärna i buskar eller rishögar. Det här gäller i synnerhet när man börjar prova på att apportera fågel med hunden, ju svårare den har att hitta, desto mer motiverad blir den. Man ska vara noga med att inte underskatta förmågan hos de här hundarna!

Min valpträning