Man borde t ex skickat hurtiga jul och nyårshälsningar till gud och alla människor, och självklart önskar jag alla ett jättebra 2011 - men jag har inte haft ork. Idag, efter precis en vecka, så känns det inte ett dugg bättre - tvärtom, idag är en sån dag då jag bara inte kan sluta gråta. Det är så svårt att vänja sig vid att någon som funnits högst en par meter ifrån mig i 11,5 år plötsligt inte finns där längre. Jag tyckte att Spurten inte gjorde så mycket väsen av sig, men jag påminns hundratals gånger om dagen om saker som hon brukade göra. Jag har inte ens velat gå och lägga mig, eftersom platsen i fotändan på sängen, där Spurten legat i hela sitt liv, är tom. Det är tungt, svårt och fruktansvärt sorgligt. Men jag vill tacka alla som har försökt trösta, era ord och er omtanke betyder mycket för mig, det ska ni veta!

Min sammanfattning av 2010 blir kort, jag ska nämligen bara nämna den största behållningen; Gimmie's andra valpkull som föddes i mitten av mars. Underbara valpar och fantastiska valpköpare - entusiastiska, målmedvetna och jättegulliga! De allra flesta hör tack och lov av sig med jämna mellanrum, men ett par är lite sämre på det - jag saknar uppdateringar om Milton och Thriller. Men man får väl hoppas att "inga nyheter är goda nyheter" - det finns ju tyvärr dom som sällan eller aldrig hör av sig, utom när något är på tok. Därför blir jag förstås extra glad och tacksam när jag får sådana här kommentarer, som av Eva-Liz i förra blogginlägget (det gick inte att kopiera texten, så jag fick ta en bild av den)

Ja du Eva-Liz, jag är lika tacksam att det var just ni som köpte Solan, ska du veta! Tusen tack för en helt underbar kommentar!! Och du har rätt, de allra flesta Khemosabihundar har en alldeles speciell "gnista". Det fick vi inte minst se prov på nu när Spurten var så sjuk, då hon - trots att lymfkörtlarna i halsen svullnat så mycket att hon knappt kunde andas och hon hade ett nästan obefintligt blodtryck - ändå var nyfiken och trippade runt inne på kliniken och tittade på alla grejer. Det här var ju på juldagen och under jourtid, så veterinären öppnade kliniken bara för oss, och det var ju skönt att vi slapp trängas med andra.

Veterinären kände mycket väl igen Spurten, vi har nämligen träffats många gånger ute på lydnadsprov, då hon tävlat med sina egna hundar. Hon sa att hon, när hon tänkt på en riktigt bra golden, alltid haft Spurten på näthinnan - och att hon aldrig glömmer den gången då hon som 9-åring dansade sig igenom elitklassen på SLKK med 1:a pris och seger, och charmade brallorna av både domare och publik. Vad ingen visste var att Spurten inte hade tävlat på 3 år och att vi inte tränat någonting annat än dirigeringsapporten, som hon varit lite osäker på till och från. Dock inte denna gång, en klockren 10:a blev det! Jag glömmer aldrig den tävlingen jag heller, av alla tävlingar så var den mest speciell, just för att det var lite av en "comeback" för Spurten och för att den för oss båda var ren lycka, det var så roligt att få visa att en 9-årig golden kunde tycka att lydnad var så fantastiskt kul!  Nu var det underbart att höra av veterinären att det var fler som tyckte att Spurten var fantastisk, jag vet att hon gjorde starkt intryck på många. Jag har alltid önskat att andra skulle få uppleva något liknade den lycka jag kände när jag tränade och tävlade med Spurten, och nu tror jag att det är flera av de som har valpar efter Gimmie som har goda chanser till det - och det är jag väldigt glad för!