Idag ringde en granne på hos mig och bad mig om hjälp. Hennes fd. sambo har fött upp ett antal blandraskullar - schäfer/rottweiler - typ en kull om året, som han har sålt till kreti och pleti (såklart). Nu har en av valpköparna i senaste kullen lämnat valpen till min granne eftersom hon inte orkar med den - den är aggressiv, säger hon. Det är en hanne, som har tagit över helt och hållet, han är totalstressad och gör utfall emot folk (även barn) och andra hundar - vid 4 månaders ålder!! "Uppfödaren" - jag vill knappt kalla honom det - bryr sig inte ett dugg och tänker inte ta tillbaka valpen. Förbannade jävla blandrasuppfödare, säger jag!!

Nu riskerar valpen att avlivas, min granne vill inte ha honom och jag varken vill eller kan ta honom... så vad sjutton ska jag göra?? Det är klart jag vill hjälpa valpen, men jag har definitivt ingen önskan att skaffa mig en schäfer/rottweilerblandning - och särskilt inte en hanne som redan visar sådana här tendenser. Ingen av oss vet någon annan som kan hantera den här typen av hund, som vill och kan sätta gränser och uppfostra honom ordentligt. Får han fortsätta som han har gjort så blir han garanterat farlig, det är ett som är säkert!

Jag tror ändå inte att det är helt kört att få ordning på den här valpen, jag tog ut honom en stund idag och kollade hur han betedde sig. Det började med att han tjöt i högan sky så fort man satte på kopplet i hallen. Så, då väntade vi tills han hade lugnat sig och satt sig ned. Då gick vi igen, och så var det samma tjutande ungefär sjutton gånger innan vi kom ut till porten (ca 10 meter).  Väl ute drog han som en galning i kopplet och gjorde utfall emot varenda människa och hund som vi mötte, han var totalt blockerad och lyssnade inte på någonting. När jag tillrättavisade honom så högg han mig i armen, men  har jag sagt att en hund ska sitta stilla så ska den göra det, oavsett hur mycket den hugger. Sitter den stilla och är tyst och lugn, ja då får den såklart mycket beröm - vilket den här valpen inte visade några tecken på att ha fått förut.

Efter ca en halvtimme, då han hade fått lov att sitta stilla och vara tyst när vi mötte någon som kom och gick, så gick det faktiskt betydligt bättre. Han har inte fått lära sig att hålla kontakt och vet nog knappt vad han heter (Rocky, förstås, vad annars!) så han behöver ju helt klart någon som kan ägna honom mycket tid och har tålamod att träna med honom. Han måste lära sig att förhålla sig lugn när man möter folk och andra hundar, lära sig att hålla kontakt och att ta emot både beröm och tillrättavisningar.

Jag har sagt till min granne att jag ska ta ut valpen ensam någon timme varje dag så han bara får lulla med och titta på folk och lära sig hålla kontakt, bara för att jag tycker synd om honom. Jag vet dock inte om det kommer att hjälpa i längden, eftersom han inte kan bo hos mig utan får bo kvar hos grannen ett tag. Problemet med det är att hennes hundar också beter sig som idioter så fort de får syn på en annan hund, så den här valpen kommer säkert inte att bli bättre hos henne. Mitt hjärta säger att han skulle få det mycket bättre hos mig, men logiken säger ju förstås nåt helt annat - inte vill jag ha en blandrasvalp på halsen! Även om det bara skulle bli under en period, så vet man ju inte var han hamnar sedan - det kan ju bli hos vilken idiot som helst, och då är det kört för honom i alla fall. Fan, vilket dilemma. Jag vet så väl att det här inte alls är mitt ansvar att reda upp, men nu när jag vet om det så känns det jäkligt fel att inte försöka göra någonting...