Vi har ju inte hunnit så långt in på det här året ännu, men frågan är ändå om inte detta kan bli årets längsta inlägg. Jag har inte haft någon lust att skriva på ett tag, men har funderat desto mer, och det jag har funderat på är avel, som bara blir svårare och svårare. Kort sagt, ju bättre man vill att det ska bli, desto svårare och mer hopplöst känns det.

Jag kollar alltid efter tänkbara hanhundar, och jag är den första att säga att det finns många som är väldigt duktiga och som jag skulle kunna tänka mig att använda till någon av mina tikar. Fine... tänk om det vore så enkelt som att bara para en bra hund med en annan bra hund och få bra valpar - men så enkelt är det tyvärr inte. För det första har vi ju alla olika preferenser när det gäller vad som är en bra hund, det jag tycker är bra tycker kanske inte någon annan är bra och tvärtom. Det finns en hel del hundar som är högt meriterade, ex. vis på jaktprov, men som ändå inte jobbar på det sättet som jag vill se eller kanske inte ens är av den typ av golden som jag vill ha. Meriter säger inte allt, i alla fall inte för mig. Jag vill inte ha mediokra valpar, jag vill ha något extra, och det är det som är svårt. Den här underbara arbetsviljan och förmågan, samarbetsviljan och den spontana apporteringen, uthålligheten, det höga tempot och utstrålningen är bara några av de kriterier jag har och de finns faktiskt inte hos alla jaktgolden. En del bryr sig inte särskilt mycket om ovanstående krav, de vill bara ha en hund som kommer in med viltet, oavsett hur hunden jobbar (så länge den inte knäcker viltet, förstås) och om det går fort eller inte spelar ingen större roll. Å andra sidan ska sägas att jag inte vet hur mina hundar skulle fungera på jakt under hela dagar, eftersom jag inte jagar själv - men jag är rätt så säker på att de grundläggande egenskaper som jag vill ha är nog för de flesta jakthundar. De av mina valpköpare som har jagat med sina hundar har i alla fall inte haft något att klaga på.

Det första jag har i åtanke när jag planerar en parning är inte meriterna, utan förstås egenskaperna och hälsan hos min egen tik och hennes närmaste släkt och sedan linjerna och hälsan hos den tilltänkta hannen och hans föräldrar, hel- och halvsyskon och annan släkt. Redan där börjar svårigheterna, för det finns nästan inte en enda kull där det är helt felfritt, något att anmärka på finns det överallt. Det är alltid något syskon som kliar sig (alla klådor är inte allergier, och alla allergier är inte ärftliga - men hur vet man om de är det?) eller också finns det för mycket HD eller ED i linjerna. Och så har vi ögon, som är ett kapitel för sig, det finns mycket få kullar där alla är ögonlysta och om de är det är sällan alla helt fria. Nu har vi också tre olika PRA-typer som det dna-testas för, och fler och fler anlagsbärare dyker upp. Dessutom finns det epilepsier både här och där, jag har senast nu i dagarna fått utesluta ett par intressanta hanhundar som har visat sig ha ep i linjerna - om två kullsyskon har avkommor med ep är det nog ingen slump, tror jag. Nu låter det kanske som om golden är den sjukaste rasen som finns, men så är det naturligtvis inte, däremot har vi mycket som ska kontrolleras före parning, och det är ju bra att det görs. Men det innebär också att ju mer vi kollar, desto fler hundar kommer att uteslutas ifrån aveln. Att kunna göra en kombination där det inte finns ett enda fel, det är i stort sett omöjligt. För mig, som är snudd på perfektionist när det gäller hundarna och aveln, är det här otroligt frustrerande. Jag är ingen "gambler" och sanningen är ju att avel innebär att prioritera och ta risker. 

Jaha, när man då äntligen har kommit till den punkten att man har ett antal bra hanhundar att välja på, då kommer ännu en fråga, som på intet sätt är mindre viktig än linjerna och hälsan, nämligen om jag tror att hanhundens egenskaper kommer att passa min tik? Ja, det är ju naturligtvis inte bara deras individuella egenskaper som inverkar - det kan slå igenom både det ena och det andra ifrån tidigare generationer, och ibland får man in sån't som man inte riktigt räknat med, och ibland kanske inte ens visste om. Det är omöjligt att få reda på allt om alla hundar i de närmaste generationerna och man kan aldrig gardera sig. Som sagt, jag är ingen gambler och det är nog därför jag mår så dåligt av det här, jag borde egentligen inte hålla på med avel, känns det som. Samtidigt vet jag att jag har en intuitiv känsla för en bra kombination och är oerhört angelägen om att kullarna ska bli bra, och något värde borde det väl ha i aveln, kan man tycka. Tråkigt bara att jag ska ha sån jäkla ångest.

Gimmie's tre kullar är ju de som är mest aktuella för mig, eftersom det är de som har fötts hos mig de senaste åren. Man kan väl sammanfatta dem med att de är fantastiska arbetshundar med en superhärlig attityd. Vi fick in en viss reservation i de två första kullarna - det är 4 av 13 valpar som är en aning reserverade (vilket inte är helt ovanligt när det gäller retriever av jakttyp) och några är lite väl mjuka i mina ögon. Den kombinationen, med samma hanhund, är på ett sätt ganska ojämn men alla är helt underbara att ha att göra med, oerhört lyhörda och lätthanterliga hundar med en enorm arbetslust. Den senaste kullen, med en annan pappa, är mycket jämnare och där ser jag inte de sociala bristerna. Men genomgående för alla Gimmie's valpar är den underbara attityden och arbetsglädjen och det är givetvis inte enbart hennes förtjänst utan även pappornas - och jag valde dem ju för att jag tyckte dom var bra och trodde på kombinationerna.

Varför så här mycket avelsfunderingar just nu då, kan man fråga sig? Jo, det är så att jag av en händelse träffade en veterinär häromveckan, och jag hade alla mina hundar med mig när vi stod och pratade. Jag berättade om Gimmie's tre kullar och att hennes avkommor har varit så duktiga (den här veterinären känner till mina hundar sedan tidigare, men vi har inte träffats på några år) och hon frågade "var är Gimmie då?" "Vadå, hon är ju här", sa jag och pekade på Gimmie. Då trodde hon att jag skämtade och garvade och sa "haha, men det där är ju en unghund!" Neeej, det är hon ju inte - men hon ser ut som en och beter sig som en;-) Hursomhelst, den här veterinären tyckte i alla fall att jag absolut kunde ha en kull till, särskilt eftersom Gimmie är så oerhört fräsch och har fått så duktiga avkommor. "Sådana tikar växer inte på trän, vet du" sa hon. Jag vet inte hur jag ska göra, faktiskt. Visst, Gimmie har fått jättefina och superduktiga valpar och jag har själv gått och tänkt att hon skulle kunna ha en kull till eftersom hon är i minst lika bra kondition som för ett halvår sedan, då det inte blev någon parning - men samtidigt är jag nöjd med de hon har haft. Dessutom vet jag att jag har gott om valpköpare till nästa år - men hur är intresset för valp redan i år, med leverans i juni/juli? Jag har ingen aning, för det är ju inget jag har planerat eller gått ut med.

Hursomhelst, jag kommer inte att para om jag inte tror att jag kan göra en riktigt bra kombination, och inte om jag inte har minst 5-6 valpköpare som är seriöst intresserade. Dessutom vill jag helst ha in några röntgenresultat och ögonlysningar ifrån den senaste kullen innan jag bestämmer mig, så det vore bra om de flesta kunde göra det så snart som möjligt. Och om det skulle bli aktuellt med en valpkull så ska Gimmie veterinärbesiktas före parning, precis som förra gången, så innan dess vet jag inte om det blir av överhuvudtaget. Tills dess fortsätter jag att fundera... och ha ångest;-)

Gimmie - "unghunden";-)