... är något jag har tänkt skriva om ganska länge här i bloggen, och nu hoppas jag att jag kan formulera mig så att ingen tar illa upp! Jag kan börja med att säga att jag själv ofta har haft prestationsångest inför en tävling, inte så mycket inför själva momenten utan mer för att jag har haft hundar med väldigt stor kapacitet. Det är inte alltid jag har varit helt förberedd inför en tävling, jag har antingen tränat för lite eller med för dålig precision, och jag är mycket medveten om att mina hundar hade kunnat göra mycket bättre resultat om jag hade varit mer noggrann i min träning. MEN, jag är inte så säker på att jag hade tävlat överhuvudtaget om jag hade petat in i minsta detalj i varenda moment - det ligger helt enkelt inte för mig att överanalysera träningen, jag mår dåligt av sån't och får bara ännu mer prestationsångest. Då slutar det med att jag får en obehagskänsla inför både träning och tävling, min känsla smittar av sig på hunden och då blir det verkligen inget bra resultat! Ska jag tävla, då ska jag göra det för att det är kul - annars ser jag faktiskt ingen anledning till det. Men det här är hur jag funkar, andra funkar säkert på annat sätt.

Jag imponeras ofta av - och är lite avundsjuk på - förare som som klarar av att träna med precision, och numera är det många som är väldigt duktiga på det! Jag skulle behöva en gnutta av den förmågan själv, känner jag;-) Samtidigt tror jag att det kan finnas en negativ effekt av att vara alltför petnoga och överanalysera varenda liten detalj i varje moment - jag tror nämligen att det är stor risk att man man tappar glädjen i träningen, den blir för mekanisk och för resultatinriktad. Jag menar förstås inte att man ska slarva med inlärningen av momenten, men något mellanting är kanske bra. Hur förberedd man än är inför en tävling, så kan det ändå hända något som gör att resultatet inte blir vad man förväntade sig - och då tror jag faktiskt att det är ännu större risk att tappa sugen. Jag kan ta ett exempel; jag har en träningskompis med en superduktig hund som går på vad som skulle vara maxpoäng på i stort sett varenda moment - men på debuten i klass 3 hände något som gjorde att hunden tappade koncentrationen i en sekund och nollade ett moment, ett av de enklare momenten i 3:an, faktiskt. Det var ju en jäkla otur, men det är ju så det är på tävling, vad som helst kan hända som gör att resultatet inte blir vad man förväntade sig - även om hunden kan varenda moment in i minsta detalj. I just det här exemplet räckte det ändå till ett 1:a pris och föraren tappade inte sugen - men om man har tränat precision i en halv evighet, då tror jag risken är stor att man blir ännu mer besviken om man inte når upp till det resultat man har hoppats på. Då tror jag också att det är lätt att man tappar glädjen i den fortsatta träningen. Jag vet i alla fall att jag skulle göra det, och det är det inte värt.

Vad vill jag säga med det här då, kan man fråga sig? Ja, kanske bara att jag inte tror på att överanalysera - jag tror att en lättsammare inställning till både träning och tävling är bra för de flesta. Kanske man behöver tänka minst lika mycket på helheten som på detaljerna i träningen? Jag brukar säga till mina valpköpare att de ska fokusera på att befinna sig i "lyckobubblan" med sin hund under både träning och tävling och glömma allt vad resultat heter - kanske inte resultatet blir perfekt alla gånger, men det är fan så mycket roligare;-))