... för då är det nämligen vintersolstånd... kände bara att jag ville komma med nåt lite positivt i novembermörkret;-)) Det kom ju inte mer än några sketna flingor här idag, jag som hade hoppats på ett ordentligt vitt snötäcke som kunde lysa upp tillvaron lite.

Det är tur att det finns annat som lyser upp tillvaron, som den här bilden t ex - lånad ifrån Mias blogg... sötaste Carma, 8 månader.

På tal om just 8 månader - varje gång jag har unghundar i den åldern i min närhet tänker jag på Mimmi (Tansy's Adrienne), dvs mormors mormor till Gimmie's valpar. När hon var 8 månader gammal vann hon avslutningstävlingen på Eskilstuna Hunddressyrklubb. Den klubben hade på den tiden lite lustiga moment i sina klasser och i Mimmis klass ingick hela lydnadsklass 1-programmet plus apportering (som i klass 2 nu) och stegklättring. Lilla Mimmi bara svischade igenom hela programmet, hur lätt som helst - vilket ju var ganska imponerande vid den unga åldern. Men vad som var ännu mer imponerande var att hon hade varit sjuk precis hela valptiden, och faktiskt väldigt nära döden. Men ändå var hon hela tiden så otroligt glad och träningssugen, så vi tränade ju lite för skojs skull, trots att hon var sjuk.

Bakgrunden till hennes sjukdom var denna:

Vid ca 11 veckors ålder fick hon en knöl, mitt uppe på huvudet. Knölen växte och var inom en vecka i storlek med ett ägg. Veterinären påstod att det var en tumör och opererade bort den, knölen skickades på analys och Mimmi fick dränage och penicillin som hon skulle äta i 21 dagar.

Svaret på analysen kom, och visade att det inte var någon tumör, utan Mimmi hade helt enkelt slagit i huvudet och fått en bula, sådär som man kan få när man slår sig. Operationen var alltså helt onödig och knölen hade försvunnit av sig självt, om veterinären hade låtit den vara. Hela den här historien gör mig ärligt talat så jäkla arg, för hade jag vetat då vad jag visste senare, hade jag aldrig i livet accepterat att sätta henne på en så lång kur med antibiotika - den förstörde nämligen hennes mage. (Här måste jag rätta mig själv i efterhand och lägga till att hon inte fick bara en kur med antibiotika, det var ett par, tre långa kurer på raken - vilket jag aldrig i helsike skulle ställa upp på idag!) 

Mimmi fick diarré och kräkningar och var mager som en sticka, hon såg rent bedrövlig ut. Ingen veterinär kunde komma tillrätta med hennes mage, inte på djurkliniken och inte på Strömsholm, vilka var de alternativ man hade för 20 år sedan.

Månad efter månad gick utan att hon blev bättre i sin mage, och när hon till slut inte ens fick behålla vatten trodde jag att jag skulle bli tvungen att ta bort henne. Men till min stora lycka hittade jag det "mirakelmedel" som skulle visa sig göra henne frisk, nämligen ett vetedietpulver som heter "Dr Kousas vetediet". Det använder jag för övrigt fortfarande om jag har en hund med diarré, funkar alltid!! Hursomhelst, den här vetedieten kunde Mimmi behålla och jag kunde mycket försiktigt börja blanda i kokt fisk etc. Inom några veckor var min älskade hund frisk, men då var hon bortåt ett år gammal, så det var väldigt långdraget och förstås väldigt oroligt. Men hon var sedan helt frisk resten av sitt liv, tack och lov!

Vad som imponerade stort på mig under hela den här sjuksomstiden var Mimmis underbara attityd, hon var alltid på gott humör och tyckte det roligaste som fanns var att träna tillsammans med mig. Världens gladaste hund, som lärde sig nya grejer på nolltid och fick mig att upptäcka allt kul man kan göra med en golden! Lika glad som Mimmi var som ung, lika glad och stollig var hon som gammal;-) Hon blev 12 år och 12 dagar gammal, och lever fortfarande kvar mycket starkt hos oss, inte minst genom sitt barnbarn Spurten, sina barnbarnsbarn Gimmie och Boogie, och sitt barnbarns barnbarn Speed... oj, vad mycket "barnbarn" det blev där;-))

Vad ville jag ha sagt med det här då? Joo, jag tror det är mycket Mimmi i Carma, liksom det är i Spurten - det såg jag redan när hon var en liten plutt!   Alltså, ni får väl ha lite överseende med att jag svävar iväg lite på en nostalgitripp lite då och då...